Ända sedan jag var tonåring så har jag känt att jag vill göra en skillnad för andra, att vara med och förbättra samhället och världen. I och med att jag kunde följa mina egna drömmar så hittade jag en glädje och positivitet i mig själv som det kändes naturligt att dela med mig av. Och när jag delade med mig av mig själv och gjorde något bra för andra så märkte jag att det kändes bra även för mig. Att det finns en naturlig koppling mellan att följa sina drömmar och att förbättra världen.
Verkligheten i samhället och världen kan dock många gånger verka långt ifrån det jag drömmer om. Jag känner till exempel starkt för naturen och djuren och kan känna mig väldigt illa berörd av att läsa om hur skog skövlas och djur behandlas illa. Alla negativa nyheter som presenteras i media, i kombination med de utmaningar och svårigheter som jag ibland står inför i mitt eget liv kan då och då kännas överväldigande. Och även när jag vill väl och gör mitt bästa når jag många gånger inte fram till andra med det jag vill förbättra. Ibland rinner det av mig men ibland gör det ont och jag börjar tänka att jag ska sluta bry mig. Men att sluta bry mig är egentligen inget alternativ. För då förnekar jag en stor och viktig del av mig själv – min omtanke och ansvarskänsla.
På samma sätt tror jag att alla människor innerst inne vill väl. Alla har ett hjärta. Personer som är våldsamma mot andra, dödar och förstör tror jag antingen är sjuka eller har blivit tilltufsade i livet och känslomässigt avstängda. För när vi som barn i vår oskuldsfullhet möter omvärldens hårdhet och kyla är den naturliga reaktionen att försöka skydda sig själv och skapa ett försvar genom att själv bli hård och kall.
Många känner sig negativt överväldigade av de brister och problem som vi ser i samhället och världen idag. Undersökningar visar på att majoriteten av alla unga människor känner ångest inför klimatförändringarna. Det är lätt att känna stress, dåligt samvete och uppgivenhet. Samtidigt går det inte att fly från situationen. Visst, vi kan sticka huvudet i sanden eller stänga av känslomässigt – men sand i ögonen och ett avdomnat hjärta är inget vettigt alternativ.
För mig är det viktigt att våga fortsätta känna och att tillåta mig själv att känna allt. Glädje, sorg, entusiasm, uppgivenhet, ilska, otillfredsställelse, njutning. För glädjen kan då spilla över och glädja även andra. Ilskan kan sporra mig till handling. Sorgen kan göra att jag mjuknar. Känslorna gör mig mänsklig och är det levande i mig. Och det är det levande och mänskliga som jag behöver som energi för att följa mina drömmar och förbättra världen.