Frågar du barn vad de drömmer om ser de ofta inga begränsningar. De kanske säger: ”Jag vill flyga”, ”Jag vill bli prinsessa”, ”Jag vill åka till månen” och så vidare. Barn verkar ha en naturlig livskraft och entusiasm som tar dem framåt. De är ofta kreativa och hittar lösningar. Som barn präglas vi sedan av den miljö vi växer upp i. Där utgör föräldrar och andra vuxna en viktig del. Men skolan är också den plats där de flesta tillbringar en stor del av sin tid. Till vilken grad är skolan utformad för att värna om och uppmuntra barns naturliga livskraft, kreativitet och drömmar?
Jag hade turen att få gå i en grundskola och gymnasium där pedagogiken gick ut på att lyfta fram och stödja varje individs egen särart. Barnen tilläts att få utvecklas på sina egna villkor och stimulerades att hitta sin kreativitet. Istället för att bara få färdiga läroböcker så fick vi till exempel ta anteckningar, göra eftersökningar och skapa egna lärohäften. Teoretiska ämnen varvades med praktiska och estetiska, som idrott, hantverk och musik. Det fanns en nyfikenhet på varje barns unika person och förmåga. Betyg fick vi enbart sista året på gymnasiet. Istället skrev lärarna personliga omdömen till varje elev. Detta gjorde inte att vi elever presterade mindre, vare sig under eller efter skoltiden. Självklart hade den här skolan sina brister också, men som helhet gav den mig en mycket bra grund att stå på.
Min uppfattning är att skolan behöver bli mycket bättre på att stödja unga i att hitta sin egen kreativitet, drivkraft och förmåga till ansvar. Skolan har hittills till stor del gått ut på kunskapsöverföring, där eleverna ska ta in viss information och sedan betygsätts på hur väl de kommer ihåg informationen. Skolan matar många gånger eleverna med information som en mamma matar en fågelunge, istället för att lära dem att hitta egna lösningar. Risken är att vingarna då inte riktigt bär när de ska lämna boet. Eleverna kan också få uppfattningen att vägen till framgång i livet hänger på att lyckas i studier. Detta kan leda till att de som inte lyckas leva upp till skolans normer, blir stressade, mår dåligt och ger upp i förtid.
Att slutföra gymnasiet med tillräckligt höga betyg kan absolut vara en nödvändig grund att stå på. Men jag menar att det är minst lika viktigt att unga människor uppmuntras i att hitta sin egen väg framåt i livet. Om jag lär mig att lyssna till mig själv, det som är rätt för just mig, och känner att jag kan följa mina egna drömmar så får jag också en inspiration och kraft att komma framåt. När jag mår bra som individ så har jag också en positiv inverkan på omgivningen. Och samhället mår bra av medborgare som är självständiga och som hittat sina egna drivkrafter. Att fostra unga till att sätta samhällets normer framför sig själva och i att bli lydiga medborgare vinner däremot ingen på.