Nu är vi inne i den mörkaste årstiden, när dagarna blir allt kortare och ljuset allt mindre. Vanligtvis brukar jag inte känna mig särskilt negativt påverkad av den mörka årstiden, men de senaste veckorna har jag ändå kännt mig tröttare än vanligt och ganska låg. Stora utmaningar i mitt liv, som ibland känns mycket svåra att klara av, har också gjort sitt till. På samma sätt så verkar även många andra känna sig rätt trötta och låga så här års.
Det är kanske lättare att känna sig glad, positiv och optimistisk när solen skiner och fåglarna kvittrar. Men nu när mörkret faktiskt är här, hur kan jag då möta det på ett bra sätt? ”Tänk positivt” skulle vissa säga. ”Om en månad vänder det, då går vi mot ljusare tider igen!” eller ”Tänd ett ljus i mörkret!” Positivt tänkande vara ett ovärderligt verktyg för att hitta kraft och komma framåt. Men ibland tycker jag att det kan skapa precis motsatt effekt.
Om jag mår dåligt, men förtränger det genom att försöka vara positiv, så kan det leda till att jag istället kör fast ännu mer. Det är inte alltid så lätt att hantera våra ”negativa” känslor. Vi har kanske blivit uppfostrade att det är fel att vara arg, ledsen och att må dåligt. Att det bästa sättet att komma framåt är att ”bita ihop och ta sig i kragen”. Vi lever också i ett samhälle som premierar produktiva människor, där det inte alltid finns plats för att vara låg och att ha brist på handlingskraft. Då kan det positiva tänkandet bli något påklistrat som riskerar att slå knut på sig självt. Kanske är vi också rädda för våra svåra känslor, för mörkret, och tror att det kommer ta överhanden om vi ger det utrymme? Då kanske vi dövar det som känns svårt med mat, godis, alkohol, arbete, droger, shopping och annat. Det ger kanske en tillfällig lättnad, men det som känns svårt ligger fortfarande kvar under ytan.
Det som hjälper mig, när den positiva kraften lyser med sin frånvaro, är att försöka möta, tillåta och acceptera det som känns mörkt och svårt. Det kan vara betydligt lättare sagt än gjort många gånger, men verkar samtidigt ibland vara enda vägen framåt. Jag brukar då ta tid att i tystnad och stillhet sätta mig och känna efter och låta mig själv få känna precis som jag känner. Istället för ett påklistrat positivt tänkande försöker jag möta mig själv med kärlek och respekt. När jag tillåter situationen och mig själv att vara precis som det är, så skapar jag också utrymme för det ljusa att börja sippra in igen. De utmaningar och svårigheter som jag står inför i mitt liv finns kvar och kanske även de svåra känslorna, men jag har gett mig själv lättnad och ny energi att möta verkligheten som den är.