Du går nu igenom arkiven för Tonåringar.

Lina

av Lina

Att stötta utan att styra – för tonårsföräldrar

29 april, 2014 i Allmänt, Drömmar, Föräldraskap, Tonåringar

Att vara tonårsförälder måste vara bland det svåraste som finns. Jag har inte barn själv. Men jag har pratat med hundratals unga om deras liv, framtid och drömmar. Och jag har pratat med tonårsföräldrar om hur de kan vara ett bra stöd för sina barn. Sen så minns jag också väl min egen tonårstid och kommunikationen med mina föräldrar. De hade inte ett lätt jobb, för jag var en mycket viljestark ung dam. Samtidigt som jag var ganska reserverad. Åtminstone på ytan. För därunder fanns det mycket känslor och känslighet, som ofta inte kom till uttryck och syntes utåt. Detta gjorde att mina föräldrar upplevde mig som svår att förstå sig på och att nå. Jag tror också att de kände sig frustrerade och maktlösa i sin oförmåga att nå fram till mig. Det bidrog till att kommunikationen ofta kom av sig mellan oss och att jag blev än mer avståndstagande, när jag kände att vi inte fick kontakt. Som förälder förväntas du ju också ha ”koll på läget” och kanske inte visa din sårbarhet. Men hade mina föräldrar istället visat sin sårbarhet och uttryckt hur de kände, att de ville nå fram till mig men kände sig oförmögna, så kanske kommunikationen hade öppnats.

Det verkar som att barn har en förmåga att hitta och trycka på sina föräldrars mest sårbara knappar. Och att föräldrar i sin tur har en mycket stark effekt på sina barns sårbarhet. Inte minst i rollen som ”auktoritet” och med den makt som det innefattar. Samtidigt har jag uppfattat det som att föräldrar kan känna sig enormt maktlösa i relationen till sina barn. Just för att man bryr sig så otroligt mycket. Men att det i vissa lägen är omöjligt att nå fram med sin omsorg.

Vi präglas också av gamla föreställningar om förälderns roll som ”auktoritet” och den ”som vet bäst och därför ska visa vad som är rätt”. Självklart har föräldern en livserfarenhet med tyngd och substans som barn och unga ännu inte har. Men betyder det nödvändigtvis att föräldern alltid vet vad som är bäst i alla lägen? Jag tror att vi ytterst – oavsett ålder – bara själva, inifrån, kan känna vad som är rätt för oss själva och vart våra gränser går. Självklart behöver tonåringar tydliga gränser och vet inte alltid sitt eget bästa. Men vart går gränsen mellan att bestämma som förälder och att sätta sig över sin tonårings egen vilja? Vilken oerhört svår utmaning och balansakt att som förälder vara ett stöd, utan att manipulera sitt barn att gå sin egen vilja till mötes, att gå den väg föräldern tycker är rätt. Det kan verka som ett lämpligt sätt att hantera och kontrollera situationen på kort sikt.

Men för att unga ska kunna växa och utvecklas till att må bra och klara livets utmaningar menar jag att vi som vuxna istället behöver lära oss att uppmuntra deras egna vilja och positiva drivkraft, snarare än att försöka styra dem dit vi tror är rätt och bra. Därför ställer jag fler frågor än jag ger svar i mötet med unga. Jag vill uppmuntra dem i att stanna upp, reflektera och använda sitt eget kreativa tänkande istället för att bara följa vad andra tycker och säger. ”Hur ser du på framtiden?”, ”Vad tycker du är roligt?”, ”Vad är du intresserad av?”, ”Vad är dina styrkor och förmågor?”, ”Vad är dina drömmar och mål?”.

Detta är komplexa frågor som kräver tid och eftertanke för svar. Men genom att stödja unga i att rikta fokus inåt, mot sig själva och sin egen känsla, så kan de ta fasta på det positiva i sig själva, så att det kan växa sig starkare. Denna styrka hjälper dem sedan att navigera i livets berg- och dalbana, som bjuder på såväl möjligheter som svårigheter. Men om vi som vuxna fokuserar för mycket på de potentiella svårigheter och faror som våra unga kan möta skapas oro som kan utvecklas till en negativ spiral. Många av dessa faror har vi inte kontroll över. Men att stötta våra unga att fokusera på det positiva i sig själva, så att de kan växa sig starkare, har vi alltid en möjlighet att göra.